D E N   G A M L E   P Å   B E R G E T

Den gamle på berget

Ut från Lillsjödals järnvägsstation i Högsby socken slingrar en smal och backig väg genom björkhagar och buskmarker, över fuktiga sänkor och kala berghällar allt längre bort från bebyggelsen.
Vi kommo vandrande på den vägen en gång för några år sedan. Vi var ute för att se vad en ensam arbetare, driven av kärleksfullt intresse för uppgiften, kunnat skapa härinne i vildmarken.
Men först skall vi presentera vederbörande. Alltså: Karl Petter Hellgren hette han och var född i en för länge sedan riven stuga helt nära den plats där han, mer än ett halvsekel senare, skulle utföra sitt andra livsverk. I yngre dagar var han stenhuggare och arbetade i de stora stenbrotten på västkusten. Vid det första världskrigets utbrott 1914 kom han tillbaka till sin barndorns bygd och var sedan bland annat med om att bygga de tre kraftstationerna i orten, Frövi, Blankan och Hornsö.
Året 1921 arrenderade han ett markområde som till övervägande del bestod av en höjd där urberget gick i dagen långa sträckor. Där byggde han en stuga och började arbeta på en märklig trädgårdsanläggning. Det var dit som vi, den omskrivna dagen var på väg.
Stilla och lugnt var allt omkring oss, inga ljud från människornas bullriga och bråkiga värld nådde fram, det var bara en småpratande taltrast, en i fjärran ropande gök samt ljudet av våra egna röster och steg, som bröt, tystnaden. Vägen smalnade efterhand och blev till en stig. Utefter den lyste mogna smultron knallröda, prästkragarna bredde ut sina blomkronor mot solen och blåklockorna svängde i det ljumma vinddraget. Här var orörd vildmark, endast stigen vi följde vittnade orm förbindelse människor emellan. På bergskrönet vid stigens stut låg stugan, röd med vita knutar, vita fönsterfoder och veranda.
Hellgren själv kom oss till mötes, en satt och kraftig gestalt med rak och frimodig hållning, vitt hår och yviga mustascher. Han går med och visar oss vad som finns på tomten. Och det är sannerligen åtskilligt.
Största delen av utrymmet upptages av ett besått område och tre potatisland. Bakom stugan ligger små jordlappar utlagda på berggrunden. Där växer taklök, sedum och malva, gullregn och snöbollsbuskar. Euforbian reser sina om en viss köksväxt påminnande stänglar, fingerborgsörten står hög och rak med ett otal vita blomklockor, sömntutorna som inte gillar gråväder. En regnby drog fram över trakten just då och därför hade de krupit till ro mitt på dagen, men dvärgfloxens blommor lyste så mycket mera i de flintstensomgärdade små rabatterna.
Ett väldigt stenblock som fått ligga kvar och som i början av tjugotalet fick några murgrönsskott planterade intill sig är alldeles övervuxet. Rankorna bilda en tät, grön vägg, en levande tapet över stenens skrovliga yta Invid klippblocket växa klargula liljor och färgflammande kejsarkronor, där reser sig caraganum, den sibiriska örtbusken, strävande att möta höjdernas fria vindar.
Vid verandan står gamla, hederliga stockrosor, sådana som i seklets begynnelse var en prydnad för många stugor ute på landsbygden.
På sidorna om den breda gång som leder neråt tomten växer röd och gul vallmo, gula och röda lejongap, gullris och "toppklockor", där öppnar cerastium sina klarvita små blomkronor som lysa vackert mot det grågröna bladverket, där finns timjan och arabis, blåsko och tusensköna, svärdsliljor och iris. Runt rabatterna drar den dekorativa nepetan sina blåa strängar. För att nu inte tala om alla de nyttoväxter som frodas i kapp härute, och som tillsammans utgöra en välsorterad köksträdgård. Här finns till och med jordärtskockor, pumpa, melon och jordgubbar. Rabarbern som fått ett enskilt hörn här och där tycks trivas alldeles kollosalt, stjälkarna äro nästan armtjocka.
Bärbuskar förekom givetvis i stort antal, både vinbär, hallon och krusbär liksom också fruktträd av en mångfald olika slag, rödpäron, gråpäron, bergamotter, gula och blå plommon, citronäpplen, Alexander, Borgherre, Cox pomona, Sävstaholm och kanske ytterligare några sorter.
Hur har nu Hellgren lyckats åstadkomma detta stycke paradis på hälleberget inne i vildskogen?
Bakom detta resultat ligger seg energi kärlek till jorden och till varje litet frö han sått – men först och främst arbete och åter arbete. Nära nog varenda jordsmula som ger näring åt den yppiga växtlighet har den gamle stenhuggaren med oändlig möda under årens lopp i spannar burit hem från ofta mycket långt ifrån belägna platser. Undan för undan, spann för spann har han skapat fram denna trädgårdsanläggning på den förut så gott som nakna klippan. Under den ljusare årstiden började han sin dag redan vid tre–fyra–tiden på morgonen med några timmars arbete på tomten för att sedan fortsätta med förvärvsarbete ute i bygden och avsluta med ytterligare några timmars hårt slit här hemma. Åttatimmarsdagen har inte på långt när räckt till för honom.
Stenmurar och terrasser har han trollat fram litet varstans på bergknallen, trappor som förbinda dessa med varandra har han byggt i stort antal.
Han har "gått och tittat" hos ortens trädgårdsmästare och om han fått se något som han önskat sig av sticklingar, bär eller frön så här han förvärvat det, burit hem det och anförtrott det åt jorden. Och den har lönat honom genom att ge en alldeles ovanlig växtkraft och trivsel åt alltsammans.
Nu hör också till att lägenheten står på ofri grund och att odlaren inte vet vem som i en framtid skall skörda lönen för allt arbete han lagt ner på sitt kära ställe.
Tomten tillhör en lantbrukare i Drageryds by. Arrendefrågan har genom alla år ordnats till ömsesidig belåtenhet och Hellgren säger sig inte ha något att anmärka mot detta att han ej själv äger marken. Han har heller inga närmare släktingar som kunna överta stället när han en gång måste lämna det. Här lever han och hans hushållerska sitt undanskymda, av arbete och omsorger fyllda vardagsliv och den avkoppling och vederkvickelse de behöva skänkes dem i det blommande paradis som flit och företagsamhet skapat.
Han är död nu, den gamle stenhuggaren, odlaren och blomstervännen. Nära nittio år gammal blev han och han fick bo kvar på sitt berg tills sjukdomen bröt ner honom. Något odlingspris eller annat erkännande fick han aldrig och frågade inte heller efter sådant.
Det är sagt att den som fått två strån att växa där det förut bara vuxit ett har uträttat något av betydelse. Karl Petter Hellgren gjorde mer än så. Han fick den kala klippan att blomma och bära skörd.
Han var en äkta smålänning.