E N   K R Ö N I K A   O M   N I S S E   P Ä L L

Foto: Therese Wallgren

Nisse Päll

Gamla högsbybor – minns ni Nisse Päll? Han hette egentligen Nils Petter Karlsson och var bondson från Ekeby. När fadern dog blev det förstås skifte. Nisse skulle ta gården, men något intresse för jordbruk hade han tydligen inte, hans håg låg allt ifrån ungdomen åt jakt och fiske, och följden blev att han efter någon tid lämnade av gårdsbruket för att ostört få ägna sig åt sina älsklingssysselsättningar.
Modern levde sina återstående dagar i en på bymark i Ekeby belägen stuga, som ännu finns kvar och Nisse var hos henne. Redan på 1860-talet byggde han sig en kula eller ”hytta” på Ekeby marker nere vid sjön Sinnern och den blev för framtiden hans käraste uppehållsort. Under vintrarna hade han sin varelse i torpet Smedbo, som också ligger nära sjön, och pysslade då med vintermete o. d.
Mannen var åtskilligt originell och det finns historier om honom, som äro värda att räddas undan glömskan. Den mest kända är kanske den, när Nisse av en bekant tillfrågades om han hade någon fästmö. ”Joo, dä har ja’ fälle, dä har ja’ haft i sju år”, svarade Nisse. –Ska du inte gifta dej snart då, frågades det. –”Nä, gu’ bevare mej – ho’ vet fäll inte om’et”.
En av dem, som under Nisses sista år hade rätt mycket med honom att göra och som väl kände den gamla oförarglige, men originelle mannen, har för signaturen berättat en del smådrag ur hans liv och leverne.
Nisse hade, som nämnt, ett levande intresse för jakt och fiske. En gång yttrade han till vår sagesman att fiske, det var nu det förnämligaste och bästa en människa kunde ta sig till, om det bara fanns bra redskap. Men han hade inga. Nu hade han hört att ”Jösse på Näset” hade ett braxennät och det ville han ha. Vår interlokutör lovade hjälpa honom med affären. Jösse träffades ute på en fälla och under vägen till hans bostad skulle ett dike passeras som var för brett för de stelbenta gubbarna att hoppa över. Alltså lade de sig omkull och ålade ner i den uttorkade dikesfåran och upp på andra sidan. Medan de lågo där och kröp sida vid sida talade de om nätaffären. ”Sir du, du Jösse – menade Nisse Päll – du ä nu så gammal så du går på gravens brädd å behöver inte nätet, så dä kan ja få köpe å dej, fälle – Ja ä inte så fali gammel, tyckte Jösse – du ä ju två år äldre än ja. – Nää du, svarade Nisse, dä ä du som ä två år äldre än ja för du ä född attanhundretjuge å ja attanhundreattan. – Det blev att farligt ”romel” i diket och höll på att urarta till slagsmål, varför tredje man måste inskrida och föranstalta om medling mellan de bägge envetna gubbarna. Nätet blev i alla fall köpt och betalt också, fast inte av Nisse som hade sin egen uppfattning i finansiella ting. Behövde han något, exempelvis potatis till sin ”sommarvilla” vid sjön, så skickade han bud på sina gynnare och vänner i Ekeby och beordrade ”en skäppa för jämn räknings skull”, varvid han regelbundet glömde bort att han var skyldig något förut. Rätt ofta hände det att han satte sin dyrbaraste ägodel, flintlåsgeväret, som säkerhet. Men vederbörande skulle inte få det förrän Nisse gått hädan, ty intill dess behövde han det själv. Så kom det sig att efter Nisses död flera aspiranter på det antikverade skjutjärnet anmälde sig, vilka var i sin stad under längre tid förskotterat livets nödtorft åt enstöringen mot löfte om bössan.
Mat, var det ja. Nisses matsedel var högst enkel. Den bestod, förutom av potatis och fisk, som han själv fångade, mest av bröd, som lades i en bleckkruka, tills den blev halvfylld, varefter vatten hälldes på upp till randen. När nu Nisse skulle äta, blåste han först av den blåa hinna som bildade sig ovanpå, varefter han drack ur vattnet och till sist med skeden tog för sig av det uppblötta brödet. Eftersom krukan ytterst sällan länsades, jäste det gladeligen i kärilet, vars innehåll med tiden blev starkt som brännvin. Jäsningen påskyndades ytterligare genom at då och då, när tillfälle gavs, friskas upp med en nypa socker. Det var en ”kungarätt” förklarade Nisse.
I stugan vid Smedbo klarade han sig för myggen helt enkelt genom att stänga dörren, fyra på enris i spiseln och lägga täppet över skorstenen. Av röken dogo myggen – men inte Nisse. Som skydd för flugor fingo spindlarna ostörda väva sina nät i de aldrig öppnade fönstren, vilka med tiden blevo fullkomligt överdragna av ”locknät”. Dessa finge inte tagas bort – ”bevares gu’ då äter flugera opp mä”. När Nisse fick en fläskbit, tog han vara på svålen och smorde sig över hela kroppen med den. Det var så bra mot ”kvissler” och andra orenheter i skinnet. Ormar, myror eller ohyra av vad slag det vara må hade han inte ont av. De skydde röklukten, som ju också genompyrt Nisses gångkläder.
På tal om kläderna berättades det hurusom Nisse en gång fick en rock av den storväxte och bredaxlade kapten Phalén på Staby. Nisse, som var liten och skinntorr såg ödsligt ensam ut i det väldiga plagget. Men själv tyckte han att det passade precis: ”Si, Phalén å ja vi ä som ett i kroppen”, förklarade han. Inredningen i hans koja var, liksom dennas yttre, av tänkbarast enkla slag.
Hyddan var, som i någon mån torde framgå av ovan reproducerade absolut unika foto, byggd av stenblock, mellan vilka stoppats mossa. Taket var av ”latter”, jord och mossa och så tätt att det utestängde regnet. Inuti fanns på ena sidan en brits, klädd med granris, på andra sidan en hylla för det spartanska matförrådet och i fonden spiseln, som bara var en äril á la stenålderhus och med ett hål i taket för rökens avgång. Någon skorsten fanns inte. i omkring fyrtiofem somrar bodde Nisse Päll i denna jordkula. Jakträtten var ju inte utpräglad på Nisses tid och det är väl inte heller troligt att han, med sin enkla flintlåsbössa, kunde åstadkomma någon mera märkbar decimering av skogarnas flygande eller löpande viltbestånd.
Den fisk han ej själv behövde, avyttrade han till en del stadiga kunder, företrädesvis i Ekeby. Det berättas att han därvid hade fisken i en kruka och om han då begåvades med en mjölkskvätt, ville man förstås skölja ur kärlet först. ”Bevares”, tyckte Nisse, ”dä behövs fälle inte. Fisken är ju ren och har gått i rent vatten”.
–En gång, då en av Nisses ekebyvänner kom för att se om honom låg han i solgasset utanför sin hydda, stilla som en död, och med ett par vita lappar över ögonen. Besökaren trodde i första häpenheten att Nisse verkligen legat och dött i sin ensamhet, men så illa var det dock inte. Han reste på sig, tog bort ”skygglapparna” och sade: ”si, fälle, ja feck så ont i ögena så ja måtte gå sta’ och repa tallesav och lägga på, för si då går dä om”. – (Tallesav är den vita ”läderhuden” mellan barken och träet på unga tallar).
Vid ett tillfälle hade Nisse avlevererat en del fisk på ett av sina ställen uppe i Ekeby och blivit väl förplägad av husmodern. När han skulle gå mötte han far i huset själv som frågade: ”Har du fått någon mat, Nisse?” – ”Joo, si fälle”, tackade han, ”ja har vatt hos frua å blitt så fägnader, för si ho ä gla åt mej å ja ä kär i henne”. Kärleken var nog av samma slag som Nisses andra i den vägen – föremålet visste inte om den.
Brännvin var det bästa i livet för Nisse Päll. Det botade för alla sjukdomar och kunde, enligt hans åsikt, aldrig bli så dyrt att det inte var värt sina pengar (detta hände sig nämligen långt före Spritcentralens tid). När Nisse fått sig ett par supar gjorde han som de flesta andra svenskar i liknande situation; han sjöng.

En av hans visor lydde sålunda:
”Du flicka, du flicka, vad tänker du på
du tänker på en gosse, som inte du kan få,
du gosse, gosse vad tänker du på
du tänker på en flicka, som inte du kan få” o. s. v.

En annan av Nisses låtar började så här:
”Å poppli panna å poppli po
å jösse lunkar uppå fyra pen (ben)
i skärv och i moraser han alltid löpa får,
och draga emot fiender som ulven emot får.”

Andra versen handlade om skytten och fängkrutet, men den kanske vi ska låta vara, eftersom den inrymmer ett par expressiva uttryck, vilka möjligen kunde göra denna artikel mindre lämplig som söndagslektyr.
Av gamle kronofogden i Ekeby fick han ett grant band att sätta kring huvudbonaden, samt blanka knappar till rocken. Konofogden utnämnde honom skämtsamt till ”ombud för fiskeriföreningen” och detta framhöll gubben sedan ofta med viss stolthet: ”Si ja ä fälle mä i föreninga å där har ja rösträtt”, sade han.
Det där med medlemskapet i fiskeriföreningen kom bra till pass vid det tillfälle då ovan reproducerade fotografi av Nisse Päll blev taget. Han fick av en vän och beskyddare i Ekeby veta att ”föreningen” ville ha hans foto. Gubben blev lite fundersam och började beskyttat granska sina kläder, men tröstades med att dessas eventuella defekter inte skulle komma att synas på plåten. Hans fiskeredskap, mjärde, nät och ålhomman plockades fram och placerades vid kojan och så blev då alltsammans knäppt. Men efteråt menade Nisse att ”homman, den borde fälle inte varit med, för den hade Nisse i Smedbo gjort och den var så snålt ställd i maskorna”.
Sjuk var den gamle enstöringen sällan. Om det berodde på hans inrökning, fläsksvålen eller brännvinet låter vi vara osagt. Men en vinter blev han i alla fall liggande i sin stuga borta vid Smedbo och lyckades därifrån få ett bud till sina vänner i Ekeby, som styrde om att en av Nisses grannkvinnor kom och ”redde upp” lite hos gamlingen. Den lille gubben låg i en ”ståndsäng” bland vars innehåll av allehanda trasor han med svårighet kunde upptäckas och rengöringen i stugan fick tagas med varsam hand. ”Lockenäten” fingo, framför allt, inte röras.
Under 1905 blev han emellertid krasslig på allvar och då ingen möjlighet fanns att bereda honom ordentlig vård i hans stuga, blev han förd till socknens ålderdomshem ute i Kolsrum. Den nya omgivningen passade inte friluftsmänniskan Nisse Päll och han blev heller inte länge kvar därute förrän han fick flytta igen och nu till kyrkogården.
Nisse blev åttisju år gammal. Ruinen av hans gamla koja är, som ovan sagts, ännu idag att finna i skogen vid stranden av Sinnerns vackra sjö.

A m e c.

Dödsannonsen i Oskarshamns-Tidningen 26 nov. 1904